LaraLucy

Kategori: tankar och åsikter

''If someone shows you their true colors, don't try to repaint them''

Jag har alltid trott och tycker än idag att man inte definieras av sina handligar. Men ens handlingar har en stor del till vem man visar att man är. Jag har inte varit en ängel genom åren. Och det har ingen. Jag har gjort mina misstag. Men den största misstaget någonsin är när jag varit blind och trott på människor. När jag trott att dem har en god hjärta, trott att dem kan förändras och förbättras. När jag trott att det kommer bli bättre. För jag hade gjort allt för mina vänner och dem jag älskar. Men nej..så är det inte. jag har varit blind och trott att alla är som mig. Förlåter och gör sitt bästa. Jag har jobbat med mig själv i så många år. Jag har även tvingat mig själv göra saker för att förbättra mig själv för mig och andra. Jag har utvecklats, jag har kämpat. Det värsta i det hela när man har gjort allt detta helt själv. När man gjort allt detta och andra fortfarande är skit. 

Jag är så glad över att jag har gått på gruppterapi. jag hade aldrig lärt mig själv att ta hand om mig. Att värdera mig. Att inse att jag är så mycket bättre. Jag tänkte för 6 mån sen aldrig att min framtid över huvudtaget är ljus . Allt var hopplöst. Men under dessa 6 mån fick jag tron och jag fick hopp. Jag började tänka att Jag vill ha en framtid där jag är lycklig, där jag har det bra, där jag uppfyller mina drömmar, där jag kan om 20 år säga. I made it. Jag tycker det är så många i min omgivning som är skit. No offence mot någon som tar illa upp. Men ingen nästan ingen i dagens läge beter sig vuxet.
Vad är vuxet? att flytta in tillsammans med någon? Få barn? Resa runt osv?

Att vara vuxen enligt mig är mer än bara tillgångar. Mer än bara att man kan tjäna pengar, och ha lite barn.
Nej att vara vuxen för mig är att stå upp för sina bra och dåliga handlingar, att jobba med sig själv. Att ta tag i sig själv. Att kunna gå vidare med sitt liv. Att våga göra saker, att älska någon så man nästan dör och kan göra vad som helst för personen. Att bli mogen, genom att kanske utveckla sig, kanske gå klart skolan eller göra något för sig själv. Att vara med människor som är vuxna. Och menar inte det här med status. För jag ser många som leker vuxna men knappt är i hjärnan. Som kan inse sina fel, som kan behandla en som man själv vill bli behandlad. Som kan göra allt för andra för man hade gärna velat se dem lyckliga inte för att vinna på det.
För många som är själviska och egocentrerade. Gör saker bara för att dem ska få något tillbaka.

Är jag den enda i denna värld som blir lycklig av att se dem man älskar glada eller lyckliga ? 

Vad har hänt med människor??? Vad är frågan...

Hur jag vill mitt bröllop ska vara del 1

Okej nu ska jag inte gifta mig, och sådant så ni inte tror det! Jag vet att det inte kommer ske dem 5-7 närmaste åren iaf! Men de här inlägget gör jag för att senare kolla tillbaka och se hur jag ville ha det och om det har ändrats :D
De här inlägget är mer om inredningen, hur det ska vara och sådant.
Jag vet inte om det är så smart och göra sånt här inlägg men jag gör det ändå för har inget att skriva om, samt att jag och syrran har kollat så många wedding video så haha man kan inte hjälpa att tänka på det! ^^

Jag har alltid drömt om att gifta mig i kyrkan eller så. Och om man är rik då haha så vill jag ha det utomlands. Men jag tror inte det kommer hända. Blir för jobbigt kanske men vem vet vad som händer om 5-7 år! :D

Typ något sånt här. Men det ska vara lite mer detaljerad ^^ och det bästa är om det är vinter!! :D

Jag vill dock att lokalen ska vara så mysigt som det bara går. Jag vill helst ha de på vintern. Och då ska de vara typ något sånt här. 
Och det finaste hade varit att komma med häst och vagn. Hur gulligt??!?!


Och lokalen ska vara något sånt här: 

Jag föredrar nog den vänstra bilden.


Har tänkt att jag borde bli sån här som planerar bröllop osv. Verkar skit kul ju!! :D

Det är så fint med temat winter wonderland. Har aldrig gått på sån bröllop. Så kanske den första blir min egna haha nej men jag hoppas folk gör de på vintern osv. Så får man en inblick.

Iaf vet inte vad mer jag ska skriva om.
Här är min favorit video från youtube :

 



Denna har dem winter wonderland tema.



Hur vill ni ha eran bröllop / eller hade eran bröllop :)

Caitlyn Jenner.

Wow! Jag såg flera inlägg på facebook och läste aldrig titeln. Blev så förvånad när jag sedan såg Bruces bild och sedan Caitlyn! Wow säger jag bara, hur snygg är inte hon? För att vara den åldern och ändra sig så är det sjukt bra jobbat tycker jag alltså eh låter fel. Men tror ni förstår.
Jag kommer aldrig kunna tänka mig hur det måste ha varit i början för familjemedlemmarna och kommer bli nu hädanefter. Det är något stort. Jag stöttar allt och alla. Man får vara vem man vill och hur man vill. Tycker jag. Men jag kan inte säga att det hade varit enkelt att någon nära hade valt detta.  Ord kan nog inte beskriva. Kollar så mycket på kardashian och än idag kan jag typ inte tro det. Alltså what?  Förstår ni då hur det måste kännas för hans nära o kära. Men samtidigt är jag så förvånad på ett bra sätt att dem stöttar som dem gör, det är en äkta familj <3
Är så glad för Bruce, så många år som han gömt sitt riktiga jag som är Caitlyn...måste varit tufft fyfan...Men är så glad att han bestämde över sitt liv och inte lät någon! Styra och ställa. För det är så de ska vara. Man lever inte för andra. Man lever för sig själv och ibland kan man inte göra alla glada utan man får ta ett steg tillbaka och inse, detta är mitt liv. 

Men men Mycket snygg är hon! Jag hoppas att efter detta så blir världen lite mer accepterande. Tänk om vi inte brydde oss så mycket. Tänk om allt sånt här var vanligt, vi hade levt i fred.
Och jag tänker mycket angående det här att men om han är en man så är han, men vi lever i en värld där vi kan göra något åt saken. Sedan har såna människor och allt annat som är ''konstigt'' men inte är, funnits redan innan all religion kom in i bilden. Men de pratade man inte om som man gör idag. 
Jag hoppas att någon dag att världen är fri från allt skit och makt. För det är makt, när man säger vad som är rätt och fel. Det som är fel enligt dig kan vara rätt för någon annan och tvärtom, och normer kommer och går, dem bryts och bygger nya. Jag har inget emot folk som har emot sånt bara man inte är en idiot som kränker osv. För alla har rätt till åsikt. Men jag kan inte förstå såna som inte kan acceptera. Men respekterar åsikten UTAN kränkningar och sånt skit.

Jag önskar att jag får leva till den dagen där vi alla accepterar varandra oavsett var vi kommer från, hur vi ser ut, vem vi väljer att vara osv....Men jag tror det behöver flera hundra år för att det ska gå om det ens gör det.

Min största önskan är att varje människa får vara lycklig i vem dem är, och hur dem valt sitt liv. För tiden går fort och vad som helst kan hända. Jag tycker man ska vara mer kärleksfull och öppna ögonen och inse. Vi finns inte här om 100-300 år...Så bara göra det bästa av livet och vara den man är.

Det här med hår på kroppen...

Vet inte om ni har missat det här angående den 19 åriga Yasmine som valt att visa sitt kroppshår och inte raka det. 
Jag såg att hälften skrev hur äckligt det är. Gissa vem det var som skrev det? Jo tjejer...Varför? Vi alla har hår? Går vi runt och säger det till killar? Att dem är äckliga, att dem är ''uuee'' eller ofräscha? Gör vi verkligen det? Ser många män som har sjukt mycket hår och vissa som har inget alls, tex stranden.. Men vi kvinnor ska vara helt lena och perfekta. Det är en norm. Det finns ingen MÅSTEN.
Personligt så hade jag inte gått utan att ha rakat mig där jag känner att jag ska. För det är så jag tycker. Men samtidigt så är det inte helt vad jag tycker. Det är faktiskt skapt av allt skit vi har blivit hjärntvättade av. Media, folket, allting.
Redan som liten märker man allting. Tänk om det inte var så alls då? Tänk om det var normalt att vi inte rakade oss. Jag tror knappt någon hade uttryckt sig att det är ÄCKLIGT.
För det är det inte. Så länge man känner sig fräsch, och inte stör andra (för detta kan jag inte se som störigt och förstår inte dem som tycker de)så vad är problemet? Jo...för hon är kvinna?


Klicka på bilden för att komma till sidan. 

Jag såg även kommentarer där vissa killar skrev hur äcklig hon är , och att dem spydde lite. Där förstår jag inte...dessa killar har själv, dessa killar går runt med hår överallt i kroppen  och visar det och tycker dem inte är äckliga men någon annan är? 

Det är bara bevis på hur korkad samhället är, hur korkade vi alla är, hur manipulerade vi är. 

Men ärligt talat...tjejernas kommentarer var grövre...trodde att dem skulle stötta. Men varför är jag förvånad? Det är nästan alltid tjejer som håller på, som trycker ner istället för att lyfta upp andra varandra. 

Men stor eloge till alla kvinnor och män som stod upp för tjejen och det här med att det inte är något fel med hår.


Vad tycker ni ? Måste kvinnor raka sig och att det är okej för männen att gå runt med hår?


P.S : Måste skriva detta då jag ser så många kommentarer på facebook där folk skriver fula ord, och hatar men tro sig tycka att det är okej...ja det är eran åsikt men jag tycker att alla ska googla lite yttrandesfrihet. För folk tror man får säga vad man vill hur man vill. Är det ingen som förstår? Tror folk att bara för man har yttrandefrihet så har man rätt att kränka, mobba, diskriminera andra? 
Säger bara WTF.

Varför jag går på Komvux.

Jag fick en fråga häromdagen om varför jag går på Komvux.
Jag går på Komvux för att fixa ett slutbetyg som jag inte gjorde i gymnasiet!
Jag tänkte förklara varför jag inte klarade det i gymnasiet. Kan säga att första året gick ganska bra fast jag kämpade ganska mycket. Då hade jag bara 1 ig. (bra o bra..men men)
Jag gjorde då en dyslexi utredning (jag bad om det) för jag märkte att jag har problem, jag märkte att folk liksom sa till för ofta och jag började tänka mer på det här med dyslexi. Gjorde utredning, fick reda på att jag har läs och skrivsvårigheter samt kortidsminne. 
Jag bara jahapp, fick ingen hjälp...............
Sedan var det andra året!!!! Sjukaste året i mitt liv. Jag hade det jobbigt i slutet av första och nu kom helvetet. Jag hade massa privata problem...allting var kaos i mitt huvud. Det gick inte att plugga, det gick inte att göra ett skit. Jag minns att jag kunde läsa en hel sida 10 gånger men varje mening jag läste så hoppade mina tankar någon annanstans...Jag störde mig, blev irriterad och gav upp.
Jag fick även hänga med en tjej som själv har adhd, men saken var den att det var så dålig kombination att sätta två personer som har svårt..VARFÖR? Jag blev så irriterad till slut fick jag nog, jag ville inte vara med henne även fast vi var sjukt nära som vänner. Jag bara kunde inte sitta ner på varje grupparbete och göra allting själv. Det var inte rättvist och det gav mig mycket press samt stress...Varför ska hon få godkänt när det är jag som gör allt medan hon bara sitter och gör typ inget. Nej det kändes så jobbigt. Och var man med andra i klassen...jah dem tyckte helt enkelt man var dum eller något. Kändes alltid som man aldrig kunde ta för sig och ja jag hade svårt att förstå många uppgifter. Jag hängde inte med och det var inte med vilje. Min hjärna är sådär, mina tankar flyger iväg och jag visste inte då att jag har ADHD. Alla ämnen var SJUKT TRÅKIGA. Det jag ångrar mest är att jag valde den där jävla samhällslinjet...VARFÖR?
Åhhh om jag kunde spola tillbaka hade jag nog gått på mediagymnasium. För jag älskar allting med media. Det är ju kul, man har något att se fram emot inte dem där dryga ämnen som man hade på samhälle, som man oftast somnade eller tankarna flög iväg. Jag feilade hårt. Jag kämpade som fan men varje gång jag försökte så gick det bara inte. Men jag ger även mig själv creed för att ändå stått ut med dem där äckliga 3 åren. Jag hatade skolan, hatade alla där, hatade lärarna förutom typ 1. Jag var så spänd, trivdes aldrig, det kändes inte rätt helt enkelt. Och folk är så dryga i gymnasiet. Alla pratar om betyg, man väljer vänner genom betyg..man bara chilla?? Betyget är inte hela livet. Jag själv var duktig i grundskolan men var inte galen om det här med betyg. Nej för man har ett liv...eller? Förstår man är ambitiös men när man börjar jämföra o bli avundsjuk...SÖK HJÄLP. xD Seriöst alltså vad är fel på folk ^^
Jämförde som om dem kommer vinna något på det om jag får sämre eller bättre. Hur dåligt självkänsla har man? Jag minns själv att jag sa alltid till folk att det är bra om man får VG osv. Men dem ärligt talat gnällde och jag var där med mitt G och tyckte det var bra för kämpade rejält. Och det enda man får höra är ''men G är din nivå Lara'' What? Nej det är inte jag, jag kämpade faktiskt lika mycket som alla andra om inte mer..Usch...Nej gymnasiet suger. Iaf för min del. Sedan kom tredje året...ohmaaaygaaad...Jag gick på antidepp, så jag var BORTA. Jag var nästan drogad haha nej men ärligt talat jag orkade ingenting. Nej det var hemskt. Det var lättare då dem tog bort vissa ämen. Jag fick en lärrarssistent och fyfan vad jag tycker han är bäst. Han var anledning till varför jag inte gick ut med så många IG. Tack o lov för min lärare som sa till mig att få hjälp från honom. Hans metoder hjälpte mig så mycket..önskar jag hade honom nu. Hade nog klarat komvux på 1-2 terminer. Men tyvärr har jag haft det svårt med komvux också och det är för att tyvärr vartenda ämne är tråkig. Vartenda ämne är för mycket för mig. Jag har typ distans, har provat i klassrummen. Det är bättre stämning. Ingen bryr sig om andra utan bara sig själv. Det är bättre miljö. Men jah jag kämpar och vi får se hur det blir! 

Iaf ganska långt svar blev det här...hoppas det inte lät som ett gnällinlägg, men det är bara sanningen.

Och än idag har jag faktiskt svårt med språket. Jag skriver mycket fel, även på bloggen, min berättelse. Överallt men så får det vara. Jag tränar på att bli bättre men jag hatar folk som hela tiden ska vara petiga. Chilla lite..tänk på något annat, hela världen går inte under för man stavar något fel eller särskriver. Hur tråkigt liv har inte du? Kan inte förstå dem som håller på och rätta. Har man inget liv eller vadå xD 


Det där var jag varje dag i gymnasiet. Så synd lol xD

Min story : Mobbning

Det är många som delar såna här inlägg, det är många som blivit mobbade, går igenom det än idag. Men tänkte dela med mig om vad som hände mig.

Jag minns att jag var ganska annorlunda som barn, många kunde ta plats, uttrycka sig, våga...jag var bara i bakgrunden..sa inte mycket och syntes knappt. Jag fanns inte. och det var inte bara mobbning från klasskamraterna utan lärarna också. 
När man är barn så vill man passa in, man vill vara med och leka, man vill helt enkelt ha vänner och skratta och skrika..göra fel och inte skämmas så man nästan dör. Göra fel och inte bli skrattad åt eller andra saker. Jag blev mobbad över mitt utseende otroligt mycket. Ja jag hade lite mer hår på kroppen som armarna m.m, hade finnar i tidig ålder m.m. Men det var så jag var och jag tycker det är så brutalt att man blir utstött för såna grejer. Ingen ville lära känna MIG, den jag var inuti inte utsidan. 
Jag blev mobbad för mina kläder, hur jag gick ...massa saker. Jag minns att i dagis tex så gjorde jag inte ett skit, jag satte mig i ett bord, kollade på när andra barn lekte och gjorde inte ett skit. Utan bara satt där..och jag har blackouts för jag minns inte hur jag kunde spendera timmar sittande och göra ingenting. Jag fattar än idag hur lärarna inte ringde hem och berättade något...jag minns bara att när jag försökte med vissa tjejer så sa dem till mig att vara deras hund, och vänta utanför..och jag minns att jag kollade in till dem och frågade varför jag inte fick vara där inne. Helt enkelt ville dem inte ha mig och jag gick därifrån sjukt besviken. Jag minns att jag även fick stryptag av en kille men jag sa inget för jag visste inte vad jag skulle göra (blev det av 3 olika killar efter det). Jag vet att när jag var 7-9 år så drömde jag mig bort och hade en annan värld som jag kunde rymma iväg till. Och det gjorde så att jag inte var närvarande i klassrummen när vi gick igenom ämnen..En av anledningar till varför jag kämpat med språket&matten mer, för jag missade så mycket. Samtidigt var jag ett fysiskt sjukt barn, jag hade njurproblem, hade astma och var hemma en hel del..jag vet inte om det ''räddade'' mig lite men det tog också på min energi att vara i sjukhuset och ha ont men jag älskade att vara hemma..allting förutom att gå till skolan. Så kändes det även fast jag hatade att vara hemma för många andra orsaker.

Det var inte en eller två tjejer som mobbade mig, det var en hel klass. Det kom en period där jag blev utfryst..jag pratade med dem men fick inget svar, jag ville vara med dem, bara sket i mig som om jag inte fanns..jag märkte inte så mycket förens en tjej svarade mig och ''ledaren''  i gruppen blev arg på henne för att hon svarade mig. Jag fattar inte hur man kan vara sån människa när man är så liten..Samtidigt så fick jag ''vänner, det var två av dem som mobbade mig'' när jag gick i 4an men dem bara hade mig ifall dem två tjejerna skulle bli osams..och sedan bara lämnade mig..så kallas det som vänner egentligen? Nej..
Jag minns även att när jag var i gården så ville ingen hänga med mig..jag vet inte om det berodde på att jag inte tog plats och folk kunde knuffa undan mig lätt. Men jag blev även uttnytjad där genom att folk hängde med mig i någon liten period sen sa till mig att dem ville bli vän med min storasyster...så anledningen till varför dem var med mig var för att komma henne nära. Alltså uttnytjad blev jag hela tiden. 

Jag minns också att alla tjejer kom runt omkring mig och klappade och skrek högt att jag tex gillade *david* alltså en killes namn..man bara vad ska jag göra? Jag kan inte göra mycket...även när jag tog hem dessa tjejer (trodde dem var mina vänner ,ärligt) så var dem inte alls snälla, vilket har gjort att jag inte tar hem någon kompis än idag. Ingen kompis har varit i mitt rum PÅ RIKTIGT. Men har tänkt att det ska ske snart för jag orkar inte låta dem styra mig än idag!..Dem retades över hur jag gick, jag var rastlös så jag typ rörde armarna fram och tillbaka och en tjej tyckte det var konstigt... Eller vad jag hade på mig, Det var små saker hela tiden men fanns även andra saker som jag just nu inte kommer ihåg som jag tänker dela med mig i ett annat inlägg! Samt blev jag retad över mina tjocka ögonbryn..och det roliga är att samma år blev det ''inne'' med tjocka ögonbryn och jag bara log inombords när jag såg hur dem försökte reperera deras rakade ögonbryn. Eller drog på mitt hår för det var så tjockt och sa hur fult det är och varför jag leker att jag har fint hår (detta var dem som var äldre än oss på ett år).
Och jag känner ibland att jag borde ha liksom sagt ifrån, men det var inte fel på mig. Det var fel på DEM.
Sedan var de en massa mobbning via internet, då var MSN populärt ...blev även mobbad där..av två tjejer som skrev taskiga saker.
Jag kanske kan förstå att dem inte fattade då..men ärligt om man är elak så vet man för helvete oavsett om man är 5 eller 20 år. 

Lärarna...gjorde inte ett skit, tyvärr hade jag inget stöd av mina föräldrar heller..dem förstod inte vad mobbning var och jah...no comment.
jag var helt enkelt ett förvirrat barn som vandrade runt i en kropp jag inte vill vara i. Jag hatade mig själv och mitt liv. Jag är bara glad att jag inte tänkte på självmord vid den tiden för jag kan säga såhär att då hade jag nog inte varit här idag.

Jag var så inåtvänd person..kan inte förklara ens för det känns som en helt annan Lara, en okänd liten flicka men fortfarande en del av mig för det gör än idag ont. Det gör det...jag har svårt att skriva klart det här inlägget och har tårar i ögonen för det gör ont. Och kommer alltid göra ont..för jag kan inte förklara hur det är att bli så nedtryckt, att man inte hade ens självförtroende..att man bara kände skam..att man bara helt enkelt hatade sig själv så mycket att man tillslut blev apatisk och tog in allt skit utan att känna något!

Lärarna var skit, det var många som fick mig att känna mig som skit..skämde ut mig framför alla, särbehandlade mig och det kan jag ta i ett annat inlägg då detta blir för långt känner jag.

Det som gjorde allting så svårt var att jag hade det så tufft hemma, ingen var där helt enkelt för mig. Många kan tycka att jag har allting nu men en gång i tiden hade jag ingen och jag kommer nog aldrig kunna förlåta vissa människor som står mig nära än idag men jag har gått vidare. Jag känner bara att jag inte behöver gå vidare genom att förlåta. Jag förlåter mig själv och ser mig själv som en riktig god människa som tröstade den tjejen som mobbade mig och grät för att hon skrek på mig...som var där för folk som var ensama och utstötta även fast dem lämnade mig.Jag kunde knappt mobba andra för det gjorde så ont i mig själv...kunde inte se någon annan lida..så jag hade allting inombords vilket resulterade till att jag exploderade när jag var 15 år.

Det jag stör mig idag på är att det sker fortfarande mobbing i vuxen ålder. Jag kan hantera sånt idag men jag kan inte vara i samma rum med någon jag vet har snackat skit om mig, och sagt sjuka saker om mig. Men jag biter ihop för de mesta för andras skull. Jag klarar inte av vuxna människor som håller på med sånt. Jag hälsar knappt på dem som mobbade mig fast dem gör det eller när dem kollar på mig så finns dem inte för mig för det är så de är för mig.
Tål inte skit som innan och jag har lackat sönder på folk som försökt trycka ner mig eller försökt mobba mig. För sånt tolererar jag inte.Speciellt när människor inte känner mig och helt enkelt bara hatar. Säger bara heddåå och skaffa hjälp för jag vet att såna människor är så rubbade i huvudet. Och gillar inte människor som gör sådant i vuxen ålder. Det är pinsamt och äckligt!




Är iaf glad över att jag inte mår så dåligt över mig själv som jag gjorde när jag växte upp, för då vågade jag knappt gå ut osv..men nu jag skiter i om jag har finnar, eller annat. Utseende definierar inte mig oavsett vad! Folks ord definerar inte mig och inte dig heller!

Att skänka pengar..

Vet ni hur bra det är med att skänka pengar till olika fonder. Jag brinner mest för djuren..vet inte varför men jag vill hjälpa djuren mest känner jag. Och jag har en gång när jag var 15 år skänkt 50kr till haiti tror jag det var för att dem drabbades av en jordbävning. Och i den tiden hade jag knappt pengar och hade bara 75kr comviqkontant som jag då fick av mina föräldrar. Men jag tänkte..dessa 50kr behöver dessa människor mer än mig. Och idag är jag så glad över att jag gjorde det. Samt har jag skänkt pengar till att stoppa mobbningen!
Samma grej där, även om jag inte kan ringa senare eller smsa när det comviq tar slut så gör det inte så mycket eftersom. vad är viktigast?
Jag tycker att dem som behöver hjälp är mycket viktigare än att jag ska kunna smsa och ringa!
Så jag uppmanar vartenda en, oavsett om du är liten eller stor att ta dig 5 min att skänka 50-100kr till vilken fond du än vill..
För mig är djuren lika viktiga som människan och jag vill att man ska sluta forska på djur! Det finns andra metoder som dem har hittat idag som visar att man inte behöver djur! Men man använder djur ändå...


Jag har nu inte 100kr på mobilen annars hade jag skänkt bort allting! Ska kolla upp om man kan ge 50 kr. Men detta är superviktigt tycker jag och 50-100kr är ingenting även fast du är fattig som jag är!
Jag förstår att det är svårt och jobbigt men dessa djur/människor har det tusen gånger jobbigare..jag har mat, jag har tak över huvudet och en familj. Jag är mycket rikare än dessa individer. 50 och 100 kr gör inte så stor skillnad egentligen även om jag kommer ha de ''svårt'' 

Kom igen nu skänk <3
Vll ni skänka till andra saker så kan ni gå in på Unicef eller djurens rätt!

Låt oss ta hand om vår värld <3
Kram på er <3

Överbeskyddande föräldrar, Bra och dåligt..

Tänkte..nyss att jag har inte gjort något inlägg där jag är lite mer privat och pratar om viktiga saker. Jag skriver ju såklart om det jag har gått igenom lite, och idag tänkte jag dela med mig vad som är positivt och negativit med överbeskyddande föräldrar.
Jag har under hela mitt liv (och än idag) haft överbeskyddande föräldrar...men det har varit EXTREMT..
Jag förstår dem helt och hållet i dagens läge men jag kan inte heller förstå hur man kan ''skydda'' någon så mycket.
Det var liksom om nästan allting.

Ärligt talat det var nästan som jag inte fick göra något och det var jobbigt mestadels, det negativa med att ha överbeskyddande föräldrar för mig har varit att jag lätt blir utstött, annorlunda än folk i omgivningen. Inte med i saker och ting..
Man blir faktiskt antingen trött på det och trostar otroligt mycket! Mitt problem kvarstår, jag trotsar med små saker än idag. Det är ett beteende tror jag som visar att man själv vill bestämma för man är så trött på att bli styrd.
Och att man blir efter ett tag paronid och att man kan inte hantera situationer på ett lätt sätt för man inte har provat utan sina överbeskyddande föräldrar som hela tiden säger nej osv.
Och det enda jag stör mig på är min mammas citat ''man lär sig av andras misstag'' det kallar jag bara bullshit ^^För hur kan man lära sig av andras misstag...? Och jag förstår att om detta hände den här personen så kan de hända mig men ärligt...det kanske inte ens ger samma resultat (beror på vad de är!)
Jag förstår syftet...men tro mig jag är sån här om jag inte ''testat vattnet''  så kan jag inte lära mig av någon som har.
För ärligt..tänk man tycker olika om saker och ting? xD

Det postiva med överbeskyddande föräldrar...ja det är att man vet och har det helt stämplad i huvudet vad som är dåligt och går inte den vägen eller gör dåliga saker som tex rökning, alkohol m.m. Och jag är ganska tacksam över att jag aldrig varit rökare och det kan faktiskt bero på att dem har varit överbeskyddande. Jag har inte heller varit full eller druckit så jag spytt..Låter inte speciellt kul heller.
Att man har någon som bryr sig också, för deep down så är det för dem bryr sig..Dem har gjort så mycket för mig när jag varit i min depression och hjälpt mig så otroligt mycket..mina ord kan inte förklara hur tacksam jag är. Utan deras hjälp så hade jag nog gått en ''sne väg''.
jag har haft många vänner och folk i omgivningen där föräldrarna inte bryr sig ett skit om sina barn och jag blir så förbannad speciellt om det är en person jag bryr mig mest om för jag vill inte se mina nära o kära sårade..men vissa föräldrar bryr sig helt enkelt inte...och jag vet inte hur jag hade varit idag utan mina överbeskyddande föräldrar. Även fast det har varit tufft...ÄR TUFFT!! trust me..mamma ringer 5000 när jag kommer sent
Så på något sätt finns det alltid negativa och postiva saker i allting helt enkelt. Finns nog positiva saker i att ens föräldrar inte bryr sig ett skit, att man formar sig själv och blir snabb vuxen eller kanske snabbare självständig osv osv.

Hoppas iaf ni tyckte inlägget var intressant på något sätt. Kommentera om du har överbeskyddande föräldrar eller tvärtom, eller i mitten kanske? :)

Barn är inte så oskyldiga..

Jag stör mig på många saker i denna världen och en av dessa saker är mobbning. 
Det jag stör mig mer än mobbning är hur människor (vuxna) uttrycker sig att ''barn är barn '' eller att ''men det är ingen fara'' eller att ''alla barn är oskyldiga'', ''Men man var ju ett barn och inte visste bättre''
Kan säga rakt ut att KAN MAN SKADA NÅGON PSYKISKT OCH FYSISKT SÅ BORDE BARNET VETA BÄTTRE. 
Jag är trött på att få se många lärare, skolor som inte gör ett skit för att dem inte orkar bry sig eller orkar göra något. Jag hade aldrig kunnat vara en lärare eller rektor (EN MÄNNISKA) som är i samma rum med det barnet som blir mobbad och säkert förstörd antingen för evigt eller en lång period i hans/hennes liv..
För mig så hade jag inte tillit för vuxna för ingen hjälpte mig och ingen ''såg''
Jag är trött på föräldrar som inte kan ta ansvar för sina barn. Att dem hellre är nöjda med att deras barn inte blir mobbade och skiter totalt i att ett annat barn lider. Jag stör mig på föräldrar som inte kan vara där för sina barn som blir mobbade. Jag stör mig på föräldrar för detta skitet som uppstår dagligen, Säkert finns det många barn som just nu gråter sig till sömn, som är vakna och undrar när detta ska ta slut. Och det är inte bara barn! Finns mobbning som även sker när man är äldre men hur många pratar om det eller kallar det mobbning? Nej inte många för man vågar inte.

Jag blir förbannad om någon rör min lillasyster, eller mobbar, försöker skada henne för jag vet hur det känns, jag vet hur det är att vara ensam , jag vet hur det är att vara en person utan någon vuxen som kan skydda. Och för mig är det en plikt att skydda henne. Jag önskar alla hade någon som kunde skydda, som kunde stå emot dessa lärare som inte vet vad dem ska göra. Mot dessa rektorer som inte fattar att dem bidrar med att förstöra ett barns liv. Jag vet att det är många lärare, rektorer, föräldrar som gör allt dem kan för barn som blir drabbade. Men detta är riktad till dem som inte gör ett skit och fortsätter.

Jag förstår än idag inte hur jag ändrades genom åren , hur jag kunde vara en inåtvänd människa till helt tvärtom idag. Jag vet bara att såren som finns inom mig kommer aldrig försvinna, dem läker stadigt men det kommer alltid göra ont, kommer alltid göra ont oavsett vad..jag kom till en punkt att jag hatade mig så mycket att jag tillslut tyckte jag förtjänade det.

Ett barn ska inte känna såhär...


Jag kan för det mesta inte förstå dem som är vuxna som fryser ut och mobbar andra...Såna människor är direkt döda i mina ögon, dem finns inte. Ingen respekt och kommer aldrig finnas.

Jag hoppas bara man slutar, att man kan uppfostra barn på ett bra och pedagogiskt sätt, att föräldrar, rektorer , lärare försöker allt dem kan och kämpar. Att vuxna slutar bete sig som barn och börja visa kärlek. 

Jag har blivit sårad så mycket i mitt liv och det har gjort mig lite ''hård'' som människa men jag kommer aldrig sluta älska eller visa kärlek. Kärlek är så mycket starkare än hat..och för er som blir mobbade , var stark och håll ut ...någon dag kommer det ta slut och såren kommer finnas där och det är ett sätt att visa att man klara sig, att man kämpade igenom och att man inte gav upp, att man inte lät dem vinna!

Och till dig som mobbar...

Att vara vuxen men känna sig som en tonåring..

Det finns många gånger som jag fått höra att jag inte alls ser ut som en 20 åring. Till en viss del blir jag glad men också lite besviken. Jag känner mig fortfarande som 16-17 och det är svårt att förstå att jag blir 21 det här året. Jag känner mig inte som andra, som verkar vara vuxna..skaffar lägenhet snabbt, familj, äktenskap, barn och allt det där. Det känns för läskigt på något vis ibland men samtidigt så vet jag att jag är ung och undrar varför många stressar, varför många vill i sån ung ålder men vi alla tycker och tänker olika, vi vill saker i livet i olika tider och jag förstår det.
Och jag har lite problem med att jag känner mig som en tonåring men är vuxen ibland...För man har en bild på hur en 20 åring ska se ut, uppföra sig m.m Och ibland skiter jag bara i det och är som jag är.
Min stil ibland känns inte så vuxet och jag försöker tänka...men det är så jag är, ACCEPTERA. Vi alla är olika men det får mig att tänka också för jag vet innerst inne att jag inte trivs såhär heller. Känner mig ofta utanför på många sätt då nästan alla gör saker som jag bara känner ''INTE NU'' och samtidigt känner att jag vill vara i mitten. 
Jag uppför mig inte som en tonåring om man nu tror det haha men i min själ så känner jag mig inte alls som en 20 åring helt ärligt. Och det kan handla om att jag fortfarande går skola. eller?
Jag vet inte vad jag vill komma fram till men ville bara dela med mig lite hur jag känner och tänker. Jag tror att det är några där ute som tänker samma sak ,hoppas jag?? haha

Jag bara stör mig på att allt och alla som sätter lite press, för som jag en gång skrev vi påverkar varandra, vare sig det är media, vänner osv.
Jag vill inte tex skaffa barn under dem 5-6 åren som kommer, vill inte gifta mig, Jag vill resa, uppleva, leva ha kul och verkligen satsa på en utbildning, följa min dröm, bilda sig själv ,bli självständig innan man ger sig in på tusen andra saker.
Jag känner ibland att många har så många möjligheter att göra mycket men begränsar sig vilket jag stör mig  för hade jag haft möjligheterna hade uttnytjat det på alla sätt som finns. Men samtidigt alla är olika..som tur är! :)

Men jag tror inte det är något fel att känna sig som en tonåring fast man är vuxen, tvärtom jag tror det är roligare på något vis.
eller? ^^ 

Upplever några av er detta också? Att ni känner er som tonåringar men är vuxna eller tvärtom xD ??

INGEN BESTÄMMER ÖVER MIG.

Att bo och vara född i Sverige och ha en arabisk härkomst är inte enkelt. Eftersom man är kluven mellan två kulturer, man ''måste'' bestämma vad som är rätt för en och för mig har det alltid känt så, för mig har jag alltid tänkt ''vad är jag, vem är jag?'' 
Och jag har kommit fram under alla dessa år att jag är varken eller, och jag vet och känner många som sagt till mig och säkert snackar massa saker om hur ''försvenskad jag är'' Men vet ni vad?  Jag känner mig svensk lika mycket som jag känner mig arab, jag känner att Sverige är mitt hemland och mina tankar är så öppna och jag vet att det finns tusen flera som är som jag och jag känner bara ''måste man välja?'' 
Är så trött på att höra vad för tjej jag ska vara, hur jag ska bete mig, hur jag ska prata, hur jag ska klä mig. Nej ni bestämmer inte över mig, mina föräldrar bestämmer inte heller. Och nej inget har varit enkelt.

Jag har inte fått göra en tatuering, jag har egentligen inte fått ha en katt, eller att gå på casting för en film ,eller min piercing... jag har inte fått en hel del saker som många tror... såna små saker är ingenting för vissa människor, men jag vet och är i samma sits där ni andra som inte får. Jag har fortfarande stor respekt för mina föräldrar och jag skriker inte, säger inte fula ord när vi har en sådan diskussion där vi inte är eniga. Jag lyssnar fortfarande på dem om massa saker.
Men ingen i denna världen ska tala om för mig vad jag ska ha på mig, hur jag ska vara eller VEM JAG ÄR.
Redan när jag var liten lyssnade jag bara på mig själv, för vad som är rätt för mig som skadar ingen, är rätt.
och efter många år av förvirring så kände jag mig hemma...I MIG SJÄLV. 
Ja snacka skit om hur jag har bikini, hur jag har tatuering och hur mina föräldrar låter mig göra allting för det var så enkelt ju...NEJ.
Allt som jag velat och allt som ni ser...det har inte varit enkelt någonstans.

Jag har fått höra hur många som faktiskt snackat om mig och jag skrattar varje gång för ni vet ingenting om mig. Jag har kämpat  hela vägen,och jag har alltid tänkt och vetat att vill man något...så kan man och det är aldrig enkelt!!!

Och jag kan förstå...varför man pratar om någon som bryter mot dessa normer, för ni vill kanske också. Jag kan säga såhär...ingen trodde på mig, ingen trodde på att jag skulle få en hel del saker(det handlade aldrig om deras tillåtelse för jag har gjort mycket som dem inte sagt ja om, utan det handlar om respekt. att dem ska förstå att det är den jag är och vad jag vill! )..men jag gjorde det även om jag själv tvekade mycket. Många gånger där jag stod ENSAM, men jag gjorde och kämpade för mina rättigheter.

Nu säger jag inte att det kommer ge bra resultat för er andra för det gick bra för mig senare efter 4 år..för det är fortfarande svårt, det är fortfarande kämpigt.
Jag visste och hade för mig alla värsta scenario, jag var beredd på mycket men jag visste vad jag ville, jag var säker och än idag ångrar jag INGENTING. För varje val jag har gjort har varit ett steg längre att vara självständig, att vara den jag är.


Och jag skiter i fullständigt om vad folk tycker, säger om mig, för sålänge jag är glad och trivs i mig så skiter jag i vartenda människa som snackar skit bakom min rygg. Jag lärde mig under vägen att antingen gör jag mig själv lycklig eller andra. Och valet var ganska enkelt.

Tänk om hemlösa ger dig pengar?

Såg den här och tänkte direkt...vilken sjuk värld vi lever i, hur kan man säga så som dessa folk sa och gjorde? Tex ''I can buy you...eller C-class'' alltså fyfan jag spyr på denna världen där allting handlar om pengar, det är en av anledningar till varför jag gillar Fouseytube eftersom han har pengar och ändå är han inte girig eller tror sig bara för han har pengar. Jag respekterar såna människor. Tror folk på riktigt pengar är allting? Förstår att pengar styr världen och sådant men när det kommer till överdrift..när pengar styr ditt hjärta...då är det kört för dig. 
Fyfan säga jag bara..fortfarande chockad.

Älskade dock två personerna som hjälpte till, borde finnas fler såna..

Vi är robotar styrda av samhället-Samhället är VI.

Har ni märkt hur allting smittar av sig? Kläder, stilar, mobiler, möbler, inredning...typ allting!! Vi människor bara manipuleras av allt det som är omkring oss. Vi blir påverkade av nästan allt..jag vill ha vissa saker för att dem andra vill men jag tänker inte så (medvetet) utan jag har ändrat åsikt och tycker det är fint..men gör jag verkligen det?
Vi smittas av allting, bloggar, tidningar, reklam, filmer, serier ,facebook allting!
Och det är för att alla vill vara i den här kategorin att man ''passar in''
Tex converse var inte jättekänt back in the days men helt plötsligt under 2009-10 när Kenza och andra bloggare började köpa dessa skor så var hela min skola samma år fullt med människor som hade converse..Inte bara det? Utan nu detta med att ha stora läppar, alla vill ha det nu. Jag själv blir påverkad om nästan allt. Är ärlig och vill inte skriva jag är inte sån, för nej även jag som tänker detta som skriver det här inlägget är även påverkad. Jag försöker bryta mot det men det lyckas inte så bra. Jag brukar skriva på facebook inlägg som berör, inlägg som är viktiga..hur många gillningar jag får jag då? typ 1-2 men om jag lägger upp en bild på något fint, ett ställe eller en grej som är i den här kategorin som alla vill vara i då får jag 10 -15 gillningar. Vad är det för sjuk värld vi lever i egentligen? Jag ser överallt hur många skryter om sina förhållanden, om sina fina hem, sina fina liv...Jag vet iaf att verkligheten är så mycket annorlunda än hur det är i bild och hur det skrivs..Mycket lyx hit och dit. Kolla min instagram då tror ni att jag lever lyx livet men gör jag verkligen det? Nej..mitt rum är oftast kaos, jag har depression, jag är en vanlig människa med problem och ett liv som inte är lyxigt 24/7 om dagen och det finns ingen i världen som har det lyxigt hela tiden för det är inte normalt att vara lyxig i allting, jo kanske om du har en hel del pengar och är perfektionist. 

 


(är vi verkligen så olika? )

Men varför dras vi in till sånt? Som är  ''mode, inne just nu'' Vill alla strävar efter acceptans och att vi ska hamna i den bubblan som är ''perfekt'' för mig känns det nästan som vi är robotar styda av allt runt omkring oss.
Det är en av anledningar till varför jag läser lite annorlunda bloggar, med åsikter och tankar och så mycket annat än bara lyx. Bara nej..nej hamna inte där..bli inte så lättpåverkad , tänk till...varför gillar du detta? varför dras du till sånt som majoriteten gillar? Varför?

Kom ihåg-samhället är VI!

Det här med att äta kött och vara emot päls.

En sak som jag stör mig på i denna världen är folk som köper och bär päls, ja ni alla har säkert läst tusen liknande inlägg om hur äckligt det är och allt det där, men det jag stör mig mest på är folk som säger ''men om du äter kött så kan du inte vara emot päls'' Jo det kan man visst!!!! Oavsett om man nu är dubbelmoral enligt vissa, ska man bara för att man äter kött sluta stötta djur som blir använda för att någon ska ''klä sig fint''
??? Nej jag tycker att man får göra hur man vill och tycka vad man vill. 

En av anledningar till varför jag slutade med vegetarisk mat egentligen var för att 1 min ekonomi inte är bra 2 mina föräldrar tänker inte spendera en massa pengar för mig i månaden och det brukade knappt räcka när jag var vegetarian..Och det handlar inte bara om det. Jag stör mig på folk som säger sånt..varför kan man inte stötta vad som helst? För ni stöttar väl inte barnarbete? Ändå går nästan alla och köper kläder från sådana affärer som stöttar sånt!!
Ni stöttar väl inte krig? Men ändå bidrar vissa länder med vapen och allt sånt där..så oavsett hur man vrider och vänder på det så tycker jag att man borde tycka hur man vill.

Sedan det här med päls, det är inte samma djur..det är oftast hundar, katter, lejon,tigrar, björnar osv. 
Och vi äter väl inte hundar och katter(inte för att dem andra djur är mer lämpliga)? Ni hade väl hjälpt en katt(andra djur oxå) i fara? Men alltså ärligt talat hade du sagt okej det är lugnt dra av skinnet/pälsen på katt/hunden bara för att du äter kött ?? Nej såklart inte!


Och folk som säger sådant säger bara för att man ska vika sig, börja tveka sedan skita i att stötta djur och hjälpa dem..nej sluta aldrig!! Jag kommer aldrig sluta stötta djur oavsett..för jag vet att jag är kanske dubbelmoral men om jag kan rädda dessa liv så räknas det ändå eftersom varje liv är viktig..Jag mår dåligt faktiskt för att jag äter kött..jag försöker äta vegetariskt mer än en gång i veckan..men jag vet att jag kör fullt ut när jag flyttar ut, har en inkomst. 

För vegetarisk mat är otroligt gott!! Mer om det i ett annat inlägg.

Så om du är osäker om du kan stötta djur för att du äter kött..jo du kan!

Till dig som hatar,mobbar och sprider negativitet!

Jag sitter här nu i mitt rum och funderar och funderat länge på hat, och avundsjuka och allt det negativa vi människor dagligen går igenom eller har inom oss. Jag ställer mig olika frågor som varför hatar en människa mig när personen inte känner mig? Varför är personen avundsjuk på mig? Varför vill den här personen att jag ska råka illa ut och vara olycklig?
Jag har under hela mitt liv gått igenom en hel del svårigheter, menar vem har inte gått igenom saker och ting? Jag är nog inte den enda som varit mobbad i hela min grundskola. Jag är nog inte den enda som blivit hatad av ingen anledning i gymnasiet, jag är nog inte den enda som folk vill att jag ska råka illa ut för ingen anledningar av olika människor runt min omkrets.
Jag är inte den enda och det får mig att må ännu sämre. För hur många där ute måste gå igenom sånt här dagligen och varför!?
Vem är du
?! att bestämma över någon annan, att mobba, att få en person att råka illa ut, eller få en person att känna sig utanför och gå igenom allt skit? Tror du att du är den enda som mår så dåligt ? DU SOM HATAR, MOBBAR OCH VILL INGENTING ANNAT ÄN ATT FÅ EN ANNAN MÄNNISKA MED HJÄRTA OCH SJÄL ATT MÅ DÅLIGT.

Vem tror du att du är?

Det här inlägget är för dig som hatar, mobbar och sprider negativitet för andra och speciellt för dig själv.
Ingen annan har hjälpt dig förut..är nästan säker på att alla ogillar dig, och hoppas på du ska få din egen karma.
Men jag vet att du mår dåligt djupt inom dig, jag vet att det är något mer än hat och avundsjuka. Jag vet att det finns en människa bakom vartenda en som skadat en person med vilje eller inte!
Eller så kanske det inte finns, men jag är säker på att vartenda kommentar du skickar som handlar om hat, vartenda ord du spyr ur dig, vartenda människa du skadat psykiskt...att i slutändan så är det du som mår sämre än oss alla som faller offer för dina ord och handlingar.

Du vinner ingenting på det förutom 5 minuter lycka av att få någon annan att må dåligt, få den andra att se svag ut, eller känna sig svag.Men vi alla vet när vi koller dig i ögonen att det är du som är svag, det är du som behöver hjälp.

Till dig som hatar, du vet att det inte är okej att göra som du gör,men du fortsätter för de känns som det inte finns någon väg ut men det finns det. det finns en väg ut ur fängelset du skapat för dig själv. Fängelset är dig själv.  du har skapat den här negativiteten. Du förstör dina relationer och möjlighet att ha en vän för livet, du skapar din egna negativa bild om dig själv.
Du har all makt över dig själv och du låter andra att använda den när du ger upp och sprider hatet.




Ta kontroll över dig själv, och hjälp dig själv...för den du hatar kommer att få det bättre, kommer att må bra medan du...är så upptagen med att lägga dig i andra människor, lägga så mycket energi på en annan människa att du i slutändan när du har ingen...du kommer vara ensam och förstörd för du har glömt dig själv under så många år.

 

//Darkness cannot drive out darkness; only light can do that. Hate cannot drive out hate; only love can do that- Martin luther king 

 

Sprid kärlek <3

Adhd: Fördomar

Som ni alla kanske vet så har jag nyligen blivit diagnostiserad för adhd.
Jag har märkt på många och hur det är i samhället, att dem flesta faktiskt har ganska många fördomar.

Så jag tänkte skriva upp dem här nedan:

 

1. Man tror att alla som har Adhd är agressvia, får damp...

Vilket faktiskt inte stämmer eftersom alla är olika. Jag är inte en person som får damp eller blir arg hela tiden, men jag kan bli förbannad om en situation gör mig arg, mer än vad man behöver IBLAND men det betyder inte att man har damp eller är arg eller kan bli när som helst för ingen anledning!

2. Dem flesta med Adhd är killar.

Nej, det är många tjejer som har det också men det är svårare att upptäcka tjejer eftersom vissa tjejer visar inte det på samma sätt som vissa killar och man får reda på att man har adhd lite längre fram men det finns även många killar som också går igenom detta! 

3. Att man är mindre begåvad

Detta är en sak som jag stör mig på är när folk tror på det sättet. Att jaha men hon/han har adhd då kan han inte bli si eller så. Han/hon kommer aldrig klara sig i skolan. FEL..
Människor med Adhd är otroligt duktiga på det dem är intresserade över, och en av anledningar till varför skolan för dem flesta inte går så bra eftersom det går inte att göra något man inte är intresserad över typ.
Samtidigt så vet jag att många framgångsrika människor har adhd och utan den så hade dem inte varit var dem är idag!

4. Att man har högt/lågt iq

Bara för man har adhd betyder det inte automatiskt att man har högre/lägre iq, intelligens kan inte mätas eller vetas bara för man har adhd. Hört många tro att dem har hög iq för dem har adhd eller andra tro man har låg iq...jag har frågat många psykologer inom detta och dem säger att det inte är sant att adhd mäter ens iq.

5. Alla med adhd har likadana svårigheter!

Har själv gått på adhd gruppterapi, vi har en hel del likheter men också skillnader! Jag har svårt med vissa saker medan andra har det lättare. Om man nu träffar på någon person som är extremt hyperaktiv pga sin adhd betyder det inte att en annan måste vara likadant för att få diagnoset ADHD. Alla är olika även när det gäller adhd på vissa saker!

 

 

Mina favorit artister

Utan ordning så skriver jag mina favorit artister. Då det inte är så många nya rock/metal låtar så har jag helt fallit för andra artister och genre.
Här är mina favoriter och deras favorit låtar!

 

                                                                         

 


 






               


 

 



Mina älsklingar

Låt oss förstöra tabun om psykisk ohälsa!

Jag såg en video häromdagen, och jag måste dela med mig om den. Det är en föreläsning, den är lite kanske för lång för vissa men den är otroligt viktig. Det är många som inte förstår vad depression är och den videon förklara för även dig som inte vet hur det är eller känns.

Det är viktigt att lära sig, förstå för någon dag kanske du eller någon nära dig drabbas. Och det är otroligt viktigt och veta vad man kan göra och hur man kan hjälpa.