LaraLucy

Min story : Mobbning

Det är många som delar såna här inlägg, det är många som blivit mobbade, går igenom det än idag. Men tänkte dela med mig om vad som hände mig.

Jag minns att jag var ganska annorlunda som barn, många kunde ta plats, uttrycka sig, våga...jag var bara i bakgrunden..sa inte mycket och syntes knappt. Jag fanns inte. och det var inte bara mobbning från klasskamraterna utan lärarna också. 
När man är barn så vill man passa in, man vill vara med och leka, man vill helt enkelt ha vänner och skratta och skrika..göra fel och inte skämmas så man nästan dör. Göra fel och inte bli skrattad åt eller andra saker. Jag blev mobbad över mitt utseende otroligt mycket. Ja jag hade lite mer hår på kroppen som armarna m.m, hade finnar i tidig ålder m.m. Men det var så jag var och jag tycker det är så brutalt att man blir utstött för såna grejer. Ingen ville lära känna MIG, den jag var inuti inte utsidan. 
Jag blev mobbad för mina kläder, hur jag gick ...massa saker. Jag minns att i dagis tex så gjorde jag inte ett skit, jag satte mig i ett bord, kollade på när andra barn lekte och gjorde inte ett skit. Utan bara satt där..och jag har blackouts för jag minns inte hur jag kunde spendera timmar sittande och göra ingenting. Jag fattar än idag hur lärarna inte ringde hem och berättade något...jag minns bara att när jag försökte med vissa tjejer så sa dem till mig att vara deras hund, och vänta utanför..och jag minns att jag kollade in till dem och frågade varför jag inte fick vara där inne. Helt enkelt ville dem inte ha mig och jag gick därifrån sjukt besviken. Jag minns att jag även fick stryptag av en kille men jag sa inget för jag visste inte vad jag skulle göra (blev det av 3 olika killar efter det). Jag vet att när jag var 7-9 år så drömde jag mig bort och hade en annan värld som jag kunde rymma iväg till. Och det gjorde så att jag inte var närvarande i klassrummen när vi gick igenom ämnen..En av anledningar till varför jag kämpat med språket&matten mer, för jag missade så mycket. Samtidigt var jag ett fysiskt sjukt barn, jag hade njurproblem, hade astma och var hemma en hel del..jag vet inte om det ''räddade'' mig lite men det tog också på min energi att vara i sjukhuset och ha ont men jag älskade att vara hemma..allting förutom att gå till skolan. Så kändes det även fast jag hatade att vara hemma för många andra orsaker.

Det var inte en eller två tjejer som mobbade mig, det var en hel klass. Det kom en period där jag blev utfryst..jag pratade med dem men fick inget svar, jag ville vara med dem, bara sket i mig som om jag inte fanns..jag märkte inte så mycket förens en tjej svarade mig och ''ledaren''  i gruppen blev arg på henne för att hon svarade mig. Jag fattar inte hur man kan vara sån människa när man är så liten..Samtidigt så fick jag ''vänner, det var två av dem som mobbade mig'' när jag gick i 4an men dem bara hade mig ifall dem två tjejerna skulle bli osams..och sedan bara lämnade mig..så kallas det som vänner egentligen? Nej..
Jag minns även att när jag var i gården så ville ingen hänga med mig..jag vet inte om det berodde på att jag inte tog plats och folk kunde knuffa undan mig lätt. Men jag blev även uttnytjad där genom att folk hängde med mig i någon liten period sen sa till mig att dem ville bli vän med min storasyster...så anledningen till varför dem var med mig var för att komma henne nära. Alltså uttnytjad blev jag hela tiden. 

Jag minns också att alla tjejer kom runt omkring mig och klappade och skrek högt att jag tex gillade *david* alltså en killes namn..man bara vad ska jag göra? Jag kan inte göra mycket...även när jag tog hem dessa tjejer (trodde dem var mina vänner ,ärligt) så var dem inte alls snälla, vilket har gjort att jag inte tar hem någon kompis än idag. Ingen kompis har varit i mitt rum PÅ RIKTIGT. Men har tänkt att det ska ske snart för jag orkar inte låta dem styra mig än idag!..Dem retades över hur jag gick, jag var rastlös så jag typ rörde armarna fram och tillbaka och en tjej tyckte det var konstigt... Eller vad jag hade på mig, Det var små saker hela tiden men fanns även andra saker som jag just nu inte kommer ihåg som jag tänker dela med mig i ett annat inlägg! Samt blev jag retad över mina tjocka ögonbryn..och det roliga är att samma år blev det ''inne'' med tjocka ögonbryn och jag bara log inombords när jag såg hur dem försökte reperera deras rakade ögonbryn. Eller drog på mitt hår för det var så tjockt och sa hur fult det är och varför jag leker att jag har fint hår (detta var dem som var äldre än oss på ett år).
Och jag känner ibland att jag borde ha liksom sagt ifrån, men det var inte fel på mig. Det var fel på DEM.
Sedan var de en massa mobbning via internet, då var MSN populärt ...blev även mobbad där..av två tjejer som skrev taskiga saker.
Jag kanske kan förstå att dem inte fattade då..men ärligt om man är elak så vet man för helvete oavsett om man är 5 eller 20 år. 

Lärarna...gjorde inte ett skit, tyvärr hade jag inget stöd av mina föräldrar heller..dem förstod inte vad mobbning var och jah...no comment.
jag var helt enkelt ett förvirrat barn som vandrade runt i en kropp jag inte vill vara i. Jag hatade mig själv och mitt liv. Jag är bara glad att jag inte tänkte på självmord vid den tiden för jag kan säga såhär att då hade jag nog inte varit här idag.

Jag var så inåtvänd person..kan inte förklara ens för det känns som en helt annan Lara, en okänd liten flicka men fortfarande en del av mig för det gör än idag ont. Det gör det...jag har svårt att skriva klart det här inlägget och har tårar i ögonen för det gör ont. Och kommer alltid göra ont..för jag kan inte förklara hur det är att bli så nedtryckt, att man inte hade ens självförtroende..att man bara kände skam..att man bara helt enkelt hatade sig själv så mycket att man tillslut blev apatisk och tog in allt skit utan att känna något!

Lärarna var skit, det var många som fick mig att känna mig som skit..skämde ut mig framför alla, särbehandlade mig och det kan jag ta i ett annat inlägg då detta blir för långt känner jag.

Det som gjorde allting så svårt var att jag hade det så tufft hemma, ingen var där helt enkelt för mig. Många kan tycka att jag har allting nu men en gång i tiden hade jag ingen och jag kommer nog aldrig kunna förlåta vissa människor som står mig nära än idag men jag har gått vidare. Jag känner bara att jag inte behöver gå vidare genom att förlåta. Jag förlåter mig själv och ser mig själv som en riktig god människa som tröstade den tjejen som mobbade mig och grät för att hon skrek på mig...som var där för folk som var ensama och utstötta även fast dem lämnade mig.Jag kunde knappt mobba andra för det gjorde så ont i mig själv...kunde inte se någon annan lida..så jag hade allting inombords vilket resulterade till att jag exploderade när jag var 15 år.

Det jag stör mig idag på är att det sker fortfarande mobbing i vuxen ålder. Jag kan hantera sånt idag men jag kan inte vara i samma rum med någon jag vet har snackat skit om mig, och sagt sjuka saker om mig. Men jag biter ihop för de mesta för andras skull. Jag klarar inte av vuxna människor som håller på med sånt. Jag hälsar knappt på dem som mobbade mig fast dem gör det eller när dem kollar på mig så finns dem inte för mig för det är så de är för mig.
Tål inte skit som innan och jag har lackat sönder på folk som försökt trycka ner mig eller försökt mobba mig. För sånt tolererar jag inte.Speciellt när människor inte känner mig och helt enkelt bara hatar. Säger bara heddåå och skaffa hjälp för jag vet att såna människor är så rubbade i huvudet. Och gillar inte människor som gör sådant i vuxen ålder. Det är pinsamt och äckligt!




Är iaf glad över att jag inte mår så dåligt över mig själv som jag gjorde när jag växte upp, för då vågade jag knappt gå ut osv..men nu jag skiter i om jag har finnar, eller annat. Utseende definierar inte mig oavsett vad! Folks ord definerar inte mig och inte dig heller!

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas